Vi lämnar utan större omnejd ordet till vår utrikeskorre Rebecca Morrison, som varit strax söder om norra polcirkeln och testkört en riktig klassiker - islandshästen!
Jag hade det stora nöjet att besöka Island i augusti, ett
jättebra ställe att testa islandshästar på eftersom det helt enkelt bara finns
islandshästar i hästväg på Island. För att hålla rasen ren får man inte ta med
andra hästar dit, och hästar som en gång lämnat Island får heller inte komma
tillbaka. Det kändes nödvändigt att testa en islandshäst, så jag besökte ett
ridcenter som heter Ishestar i Reykjavik, ett väldigt trevligt ställe fyllt med
äppelkindade skandinaviska tjejer som bara har hästar i huvudet, de förhörde
sig lite om min tidigare ridvana, om jag ville åka i den snabba gruppen eller
den lugna gruppen och om jag ville låna regnställ (svaret på det är självklart
snabba gruppen och JA, det pissregnar konstant i Reykjavik!).
Sedan blev jag
tilldelad mitt testobjekt, en brun, raggig islandshingst som hette något i stil
med Hafnafjördurfjötnakull men jag kunde kalla honom Höfn... typ. Vi
tillbringade fyra timmar ihop i duggregnet på ett lavafält, det här är mitt
samlade omdöme:
Lagom uppsittnings och fallhöjd! Man sitter lagom högt över
marken och man slår inte ihjäl sig vid landning. Hur osmidig man än är lär man
komma upp med värdigheten någorlunda i behåll.
Väldigt terränggående och tuff – tanten framför mig hade
lika bred bak som hästen hon satt på men den klagade inte en enda gång! Hästen
alltså.
Tar regn, blåst och oväsen med upphöjt lugn, nästan
oroväckande cool faktiskt.
Gillar sina hästkompisar, rör sig helst i stora gäng och
trycker gärna ihop sig i grupp – det här har jag inte sett hos hästar på samma
sätt förr, det brukar kunna bli lite gruff om rangordning hos hästar annars men
dom här vill gosa med polarna.
Gällande hastighet – inte så vidare dopad på fart måste jag
säga, det här är nog mer en långdistansare och en stor fördel är den rumpskonande
gångarten TÖLT som då ska vara unik för islandshästen, man sitter väldigt
bekvämt samtidigt som det går lite fort och det är ju bra.
Om man vill ha en kompakt, terränggående häst som inte
hetsar upp sig i onödan, eller tja, inte alls, så skulle jag absolut
rekommendera en islandshäst!
De gillar dessutom att man sjunger för dom,
påstogs det, och det är ju ett sympatiskt drag.